ACHING HEART | This was the first poem I wrote a few years back, and as such it is special to me. Here’s both the original in Swedish as well as a translation. On longing for someone you love and miss. On refusing to face the feelings at the end of memory lane.

There’s a road in my heart that ends in you
It’s straight as the straightest line
It’s a simple dirt road, framed by beautiful old oaks
A road as old as love itself
Worn by all my steps

And the sunbeams silently strained through the leaves create a magical shimmering light, calling my name
But I don’t go there, not anymore
The road is calling for me, but I stay at the gates
I sometimes stand there, looking at you from far away
Feeling the feelings from a distance
From a safe place

Then I turn and walk away
To walk other roads, roads without magical light
Safe roads

The straightest road in my heart ends in you, it shimmers and calls, but I don’t go there

Not anymore

Vägen till Dig

Det finns en väg i mitt hjärta som slutar i dig.

Så rak, så rak.

En enkel grusväg kantad av vackra gamla ekar, en väg så gammal som kärleken.

Nött av alla mina steg.

Och solstrålarna som silas genom ekarnas bladverk skapar ett magiskt gyllene skimmer som viskar mitt namn, men jag går inte dit. Inte längre.

Vägen kallar på mig, men jag stannar vid grindarna. Jag står där ibland och ser dig där borta vid vägens slut. Känner känslan på avstånd. I säkerhet.

Sen vänder jag mig om och går. Andra vägar, utan magiskt skimmer. Säkra vägar.

Den rakaste vägen i mitt hjärta slutar i dig. Den skimrar och viskar, men jag går inte dit.