This was the first poem I wrote, a few years back. I wrote it in Swedish, and here’s both the original and an English translation.
Vägen till Dig
Det finns en väg i mitt hjärta som slutar i dig.
Så rak, så rak.
En enkel grusväg kantad av vackra gamla ekar, en väg så gammal som kärleken.
Nött av alla mina steg.
Och solstrålarna som silas genom ekarnas bladverk skapar ett magiskt gyllene skimmer som viskar mitt namn, men jag går inte dit. Inte längre.
Vägen kallar på mig, men jag stannar vid grindarna. Jag står där ibland och ser dig där borta vid vägens slut. Känner känslan på avstånd. I säkerhet.
Sen vänder jag mig om och går. Andra vägar, utan magiskt skimmer. Säkra vägar.
Den rakaste vägen i mitt hjärta slutar i dig. Den skimrar och viskar, men jag går inte dit.
English Translation: The Road To You
my heart has a road that ends in you
straight as the straightest line
a simple dirt road
framed by beautiful old oaks, a road as old as love itself
worn by all my steps
and the silent sunbeams strained through the leaves make a shimmering light that calls my name
yet I don’t go there, not anymore
the road is calling, but I stay at the gates
sometimes I stand there, I look from afar
feel the feelings from a distance
from a safe place
then I turn and walk away
to walk other roads, roads with no shimmering light
safe roads
my heart’s straightest road ends in you
it shimmers and calls, but I don’t go there
not anymore
Johanna Benevole 